Om man förenklar det, kan man säga att det finns två typer av nationalism bland alla folk. Den ena vill ta tillvara de egna traditionerna och kulturyttringarna. Det man önskar är ett bevara det som är unikt med ens egen kultur. Samtidigt måste man erkänna att alla andra folk har rätt att känna och göra likadant, även om de flyttat till vårt land. Alla kulturer är likvärdiga. och om de alla vore exakt likadana skulle det inte längre vara spännande. Om man känner att landets kultur utarmas pga “för många” flyktingar och invandrare ska man hålla i minnet att det är nykomlingarna som i ganska snabbt tempo tappar alla traditioner och seder. Till slut har de blivit så påverkade av sitt nya land att fadern i familjen börjar prata om att flytta hem, men egentligen vill han inte ens flytta själv.
Alla invandrare och flyktingar kommer ju inte från samma land, och t.ex. iranier och chilenare har därför inte samma traditioner, kultur eller religion. Ungdomar från Sverige som umgås i ett kompisgäng med ungdomar från tio andra länder måste hitta och utveckla sin egen kultur. Deras barn och barnbarn kommer också att göra det. De flesta traditioner vi har i Sverige – Lucia, jultomte, inslagna julklappar, en pyntad gran inomhus, halloween – är inte så gamla att vi ens kan kalla dem för traditioner. Allt detta växte fram på 1800-talet i nationalromantikens ljus. Om man ritar en tidsaxel över hur länge människor har varit bosatta i Sverige från istidens slut, så ser man att även allt som vi tror är uråldriga traditioner är relativt nya företeelser. Den kultur som bronsåldersmänniskorna hade i Skandinavien är oändligt mer avlägsen för svenskar än den kultur som flödar in i vårt land idag.
Nationalismen blev viktig för människor när industrialismens hade sitt genombrott på 1800-talet – i Sverige från ca 1870-talet. Tidigare hade jordbruket varit den helt dominerande näringen. Människorna hade bott i sina byar, gift sig med kusiner och tremänningar för att öka markegendomarna, och inte brytt sig så mycket om vad som hände några mil bort. Det var den närmaste kretsen man kände gemenskap med och varje by utvecklade sin egen lokala kultur. Man var lojal mot kungen då denne inte skulle ha kunnat bli kung om inte Gud satt honom på tronen. Men en kung kunde vara monark över flera olika regioner i Europa. Riksindelningen byggde på konungarnas arv av landområden och av äktenskap mellan olika kungahus – det var aldrig fråga om ett enda område med ett enda språk och en gemensam uppsättning traditioner, samt ett folk med ett någorlunda likartat utseende.
Det bodde givetvis även människor i städerna före industrialismen. Där (och även på landsbygden där man bedrev ett specialiserat hantverk) hade man tidvis ganska många invandrare. De belgiska vallonerna var viktiga för utvecklingen av järnhanteringen och deras ättlingar lever i Bergslagen än idag. Stockholm var en gång en av Hansans viktigaste städer och 70 procent av de människor som bodde där talade tyska, vilket givetvis innebar att alla stockholmare och alla svenska besökare i Stockholm var tvungna att tala tyska för att kunna kommunicera.
Senare blev Frankrike och Paris Europas medelpunkt. Trots att knappt en enda fransman flyttade till Sverige fick svenskarna tusentals nya ord som härstammade från franskan. De kulturella förändringarna i dagens Sverige och införandet av nya traditioner kommer inte heller med invandrarna. Sverige har amerikaniserats utan att någon större mängd amerikaner flyttat hit. En växande subkultur i hela världen är reggaefamiljen. Reggae kommer från en ö med drygt två miljoner invånare, de flesta urfattiga, och är nu mainstream i hela Västvärlden, Afrika och stora delar av Asien. Och detta utan att jamaicanerna har invandrat till alla dessa länder.
Industrialismen krävde att människorna gjordes om. De skulle jobba i fabriker och därför kunna klockan för att passa tider och kunna läsa för att tillgodogöra sig skriftliga instruktioner och vara så flexibla att de kunde flytta från en ort till en annan, där det behövdes arbetskraft. Skolan skulle också inprägla i eleverna en stark känsla för och lojalitet mot hela nationen. Industriledarna, politikerna, lärarna och journalisterna – alla drog sitt strå till stacken för att bygga upp en allt starkare nationalkänsla. Metodiskt gick man tillväga med detta genom att övertyga barnen om att det fanns ett gemensamt kulturarv, gemensamma traditioner, gemensam historia, etc. Om det inte fanns ett gemensamt språk så försökte man se till att man fick ett sådant. Nationalismen byggdes med ett visst övervåld, men efter bara någon generation var även fabriksägarna, politikerna, lärarna och journalisterna lika övertygade nationalister som arbetarna.
Under 1800-talet medförde nationalismen att Europas karta förändrades fullständigt. Tyskland och Italien, som inte fanns, tillkom genom att man slog ihop en massa småstater. Grekland, Albanien, Serbien och andra länder på Balkanhalvön tog sig ur det Osmanska rikets grepp. På två fredskongresser, i Wien och Berlin, övertygade sig ländernas härskare om att Europa skulle bli mer fredligt om människor som hörde ihop och talade samma språk fick bilda självständiga nationer. Men nationalismen blev ingen garanti för fred. I stället tände nationalismen och romantiska föreställningar i kombination med girighet avseende kolonier och marktillgångar att européerna startade två världskrig.
Den yngsta av världsreligionerna – bahá’í-tron – trycker mer än någon annan religion på hur viktigt det är med internationell endräkt, enhet och djupgående känslor av global samhörighet. Mänsklighetens framtid hänger på hur väl vi lyckas bygga en ny värld – ett världssamhälle som vi måste vara eniga om hur det ska fungera. Bahá’í-trons grundare Bahá’u’lláh utformade i mitten av 1800-talet en slags ”ramlag” – som hans efterlevande ska hålla sig inom, men som inte i detalj beskriver t.ex. hur 2000-talets ekonomiska system ska utformas, vilken stad som ska bli världens huvudstad eller vilket språk som ska bli det globala världsspråket vid sidan av folkens modersmål. Bahá’u’lláh förutsade dessutom mycket av det lidande nationalismen skulle ställa till med – stålbad som mänskligheten måste gå igenom tills de inser att nationerna måste avväpnas och underordnas ett världssamhälle.
Bahá’u’lláh 1864, Bob Marley 1964
Nationalismen är harmlös när vi gråter av glädje när någon av våra friidrottare tar OS-guld, när Sverige gör mål i fotbolls-VM eller vinner ishockey-VM. Men det är sämre när vi (eller vissa av oss) får för sig att invandrarna tar våra jobb, våldtar våra kvinnor och ynglar av sig så att våra traditioner och vår kultur dör ut. Då handlar det om främlingsfientlighet. Det är ett relevant ord eftersom det faktiskt sällan är fråga om rasism. Om jag skulle ta upp hur dessa traditioner till stor del är påhittade skulle denna artikel bli för lång. Men jag kan ju nämna Karl XII, krigarkonungen som gjordes till nationalidol av nationalisterna. Karl XII (1682 – 1718) var varken rasist eller främlingsfientlig. Hans armé var multinationell med kosacker, turkar, bulgarer, tyskar, finnar, ester, letter, kareler, dvs. soldater från hela det svenska stormaktsväldet, som i allra högsta grad var multikulturellt, samt från en hel rad andra folk. Karl XII kom att stå som symbol för svensk nationalism. Men själv var han inte nationalist. Han försvarade en multikulturell stat som bestod av Sverige, Finland, halva Baltikum och delar av Tyskland, Polen och områden som idag tillhör Ryssland. Det är likadant med andra länders nationalidoler.
Uppenbart avviker individer från varandra. Men vi härstammar alla ifrån ett par tusen personer som lyckades överleva en våldsam klimatförändring som drabbade de första av vårt släkte, homo sapiens, för 100 000 år sedan. En svår torka i Afrika tvingade dem allt längre söderut, tills de stod på stranden till Indiska Oceanen i södra Afrika. De var 5 000, sedan bara 2 000 och till slut knappt 1 000. Från dessa 1 000 härstammar alla nu levande människor på jorden. Och, för att ta ett av Bob Marleys favoritcitat: “As it was in the beginning, so shall it be in the end.
Eller som ‘Abdu’l-Bahá, en av bahá’í-trons förgrundsgestalter skrev:
“Om alla blommorna i en trädgård var av samma färg, skulle intrycket vara monotont för ögat; men om färgerna är mångskiftande är trädgården mycket tilltalande och underbar. Skillnad i färgprakt och reflektionsförmåga bland blommorna ger trädgården dess skönhet och charm. Eftersom vi sålunda är olika personligheter, har olika idéer och väldofter, lat oss som blommor i samma gudomliga trädgård eftersträva att leva tillsammans i harmoni. Fastän varje själ har sin egen personliga parfym och färg, så återkastar alla samma ljus, alla ger vällukt till samma bris som blåser genom trädgården och alla fortsätter att växa i fullkomlig harmoni och samstämmighet. Bli såsom vågor på ett hav, träd i en skog som växer i största kärlek, överensstämmelse och enighet.”
Ekokammaren
Ekokammaren 